Av: Per Svensson

En riktig skitarsamling!

Samlad och packad innehåller en samling noveller om den misslyckade ungkarlen Svenil. En bitter figur jag lätt kände att jag kunde identifiera mitt tidigare leverne med. Det är dels denna ”känna igen sig humor”, som jag finner mycket roande och dels de smått absurda handlingarna och de skumma men oftast väldigt varma och mänskliga karaktärerna. Språket är givetvis även det en bidragande orsak till mitt omtycke. Små utryck, liknelser, kommentarer och instick fick mig ofta att småflina och även ibland att fnissa ljudligt.

Tanken som slog mig när jag hade bläddrat igenom novellsamlingen var att detta måste ha skrivits under en lång tidsera, då språket hela tiden verkar genomgå en mognadsutveckling från begynnelse till slut. Det pubertala språket i början byts sakta men säkert mot mer självklara, smidiga meningar med underhållande liknelser och metaforer. Som helhet flyter dock de små berättelserna på utan några onödiga, utdragna miljöbeskrivningar. Det är bara pang på med nya händelser. Det gillar jag. Frågan är hur mycket Lenneér har ”remastrat” sin bok, som han i sin inledning skriver att han har gjort? Vissa delar känns vackert tillputsade, medan andra fortfarande innehåller vissa stavfel och konstiga meningar. Lenneérs illustrationer är dock osvikligt roliga och kvalitativa rakt igenom. De kryddar historien utan att avslöja för mycket utav den, precis som det skall vara.

Nu har jag lagt samlingen på dass, där den väl kommer till pass. Missförstå mig inte nu. Den ligger där för att det är alldeles lagom att läsa ett kapitel eller två under den heliga skitstunden. Nu måste jag sluta skriva, jag måste gå på toa. Jag ska nog ånyo läsa min favoritnovell i samlingen; ”Bok 7: Ful och dum men glad”.